Till en viss grad tror jag svartsjuka (kanske en lindrig variant) är bra och bidrar till att få sin partner att känna sig uppskattad och behövd, och också visa sitt intresse för vad som händer i livet.

Men jag tror också gränsen kan vara hårfin, från att vara "snäll" svartsjuka till att bli mer svår svartsjuka, och kanske kontrollbehov.

Jag är inne på Davids linje. Jag vill höra ett dovt morr och se en spänd hållning hos min partner om jag skulle närma mig en gräns. Jag tillhör honom och han skall vara rädd om mig och inte acceptera att någon försöker ta mig ifrån honom. Samtidigt skulle jag avsluta mitt förhållande om jag känner att det inte sticker lite lätt i själen av att han närmar sig en annan gräns. Känner jag inget sådant så har jag satt honom i en annan kategori än den som en partner ska vara i hos mig.

Men, som David sade så är gränsen hårfin. Han ska inte kontrollera mig, eller visa svartsjuka över vardagliga saker, och inte heller jag ska få stick i själen av att han skickat ett sms (eller liknande) till flera tjejer. Det är hemskt lätt gjort att svartsjukan tar överhanden, och den kväver både den som har den och den som den går ut över.

Ofta brukar sådant komma smygande utan att man själv märker det. En dag så finns det bara där. Då kanske det går en lång tid. Många år. Sen kan svartsjukan slå till som en blixt, kan bli slag och hugg. då måste man själv ha kraft att gå ur det förhållandet. Vilket många kanske inte har.

För mig är svartsjuka enbart av ondo. Har levt med en kvinna som var väldigt svartsjuk.

För mig handlar det inte det minsta om kärlek utan enbart om ägande. Hon ansåg att hon ägde mig och att jag inte fick ha några vänner av det motsatta könet, inte lätt när ens största fritidsintresse är hästar…

Svartsjuka är hämmande för ett förhållandes utveckling och leder för eller senare till att förhållandet kraschar. Det är min erfarenhet….

Bara dåligt med svartsjuka! Jag har sett tillräckligt av vansinniga saker som folk utsätter den de "älskar" för och jag har hela livet gått fram med en varningsradar mot svartsjuka. Jag har lyckats avstyra relationer med svartsjuka män innan det gått för långt. Puh!

Jag lever sedan 20 år med en man som litar på mig till 100%. Jag träffar massor av män i mitt jobb och det har hänt att jag någon gång tänkt tanken att "herregud, blir han aldrig svartsjuk?", men sen har jag alltid landat i den sköna vetskapen om att han litar på mig och det är det häftigaste av allt.

För en sådan man kan jag göra allt.

Ser inget bra med svartsjuka.
Tror inte att man måste vara sotis för att visa sin kärlek (uppskattning och intresse). Jag litar på min mans kärlek till mig, en flörtig kvinna skrämmer inte mig. Sen vore det ju hemskt jobbigt om jag var sotis, med tanke på mitt självförtroende skulle ju alla vara rivaler.

Börjar maken morra skulle det kanske vara för att jag rör mig vid gränsen till otrohet, inte på grund av svartsjuka. Nu har det aldrig hänt och jag ser heller inget nöje i att röra mig där enkom för att höra ett "gulligt" morr.